– Helvete! utbrast pappa och störtade fram till den blanka rökomgärdade apparaten för att snabbt fiska upp skivorna. Men förgäves. De var – som de luftburna aromerna varslat om – rejält förkolnade.

Sådana incidenter inträffade allt som oftast under min barndoms morgnar, eftersom vår metallblanka brödrost saknade timer. Man förväntades helt enkelt passa bröden och hissa upp dem genom att trycka ner en liten spak när önskad rostningsgrad uppnåtts. Men i ett behagligt kaos av tidningsläsande, prat och sörplande av kaffe, te och varm choklad var det lätt att glömma bort apparaten. Till slut slocknade den primitiva tingesten för gott – och med detta var de brända aromerna ett minne blott. För nästa modell som införskaffades kunde ståta med både timer och autolyft.

Lika bedrövande som bränt rostbröd kan vara, lika hungerväckande och lustfylld är aromen av fint gyllengult rostat bröd, som om den triggar en nedärvd inre mekanism, kanske med ursprung någon miljon år tillbaka när elden kuvades och människan började bryna sin föda över eld och glöd. Ja, den specifika doften av bröd som rostas måste vara nästan lika gammal som brödet självt. Det dröjde nog inte länge förrän de tidigaste brödkulturerna kom på att bakat bröd som bakas igen är något alldeles särskilt … Läs mer i Gastronaut.