Godislystna barn från förr var i själva verket föregångare till dagens miljöaktivister.
Det förstår man vid läsning av denna sockrigt sedelärande historia.
Ur Gastronaut nr 5/2023 Text & Foto Stefan Wettainen
I bilen på väg till Värmland, när vi passerar Filipstad, börjar min fru Maria berätta en av sina
Värmlandsskrönor. Filipstad må vara känt för olika saker, men en av dem är att OLW har sin fabrik där.
Marias barndomskamrats mamma arbetade som städare på chipsfabriken, där personalen fick ta hem alla snackspåsar som gått sönder. Historien förtäljer att familjen hade huset fullt av trasiga påsar, fyllda med snacks. Ostbågar och chips i drivor. Ett minne som gör sig synligt på ett sätt som bara barndomsminnen kan.
Medan jag fnissar lite åt den sentimentala skrönan dyker ett och annat minne upp även i mig.
När man nu passerat ett halvsekel och börjar titta lite i backspegeln på ett annat sätt än tidigare, i synnerhet när det gäller mat och smakminnen från barndomen, råkar man självklart på små fragment som sätter tiden i ett annat perspektiv än att den inte räcker till. Man inser att man har levt ett tag och att saker har förändrats. Klart varma hågkomster gör sig påminda, som doften av braxen som ligger i röken samtidigt som morfar eldar upp bastun. Doften av nybryggt kaffe och piprök från pappas pipa när man ligger och drar sig i förpiken på båten, ljudet av pappa som drar oljiga bloss och långsamt sörplar i sig kaffet med en sockerbit mellan läpparna. Båten guppar fint, och snart ska man kasta loss för att korsa Ålands hav.
Ett annat minne från barndomen är att man alltid kom på nya sätt att få sig något gott till en ringa kostnad. Till exempel »luffare« – ett varmkorvsbröd med bara senap och ketchup. Utan korv i brödet blev det genast billigt. Tre luffare blev man uppblåst mätt av, och hade ändå ett par kronor över till något sött.
Det fanns en struvfabrik i våra kvarter! Vete fasen hur de lyckades sälja så mycket struvor året runt att de kunde ha en mindre industri. Kanske var det min litenhet på jorden som förvandlade ett litet, specialiserat bageri till en fabrik, men hur som helst kallade vi den struvfabriken.
Struvor är känsliga bakverk. Och på fabriken fick man en stor påse trasiga struvor för femtio öre. Så när det serverades en mindre attraktiv skollunch begav vi oss dit. En hel påse med varma, sockrade friterade spillror, det mättade rejält.
En kompis som alltid hade goda idéer (som ibland var mindre lyckade) kom med en strålande lösning på godissuget. På den här tiden fanns inte lösgodiset som man plockar själv i en påse. Istället pekade man och valde bland de olika godbitarna, som fiskades upp av kioskbiträdet med en tång.
Biträdet räknade tålmodigt ihop summan av kardemumman,tills man kom upp i veckopengens begränsade budget.
Men med detta förfarande kunde kiosken inte sälja defekta karameller. Ingen ville ju lägga tio öre på en halv napp. Alla dessa förskjutna godsaker hamnade istället i en låda. De förskjutna trasiga godisarnas låda. När vi barn väl kommit på att det fanns en sådan skattkista i varje kiosk, öppnade sig en unik möjlighet. Vi cyklade runt i halva söderort och tiggde trasig godis. Fick ihop mängder.
Undrar om det var upptakten till att sälja godis i lösvikt i stället för till styckpris?
Efter en titt i backspegeln är det intressant att reflektera över hur lite som slängdes förr.
Kanske för att både kioskägarna och struvfabrikörerna hade vuxit upp i skuggan av andra världskriget, och kanske hade föräldrar som i sin tur vuxit upp med självhushåll där mantrat var att allt går att använda? Skönt att då betrakta dagens livsmedelsbransch, som börjat ordna så att sekunda
varor kommer till användning. Att livsmedel med kort datum reas ut, att varor skänks till butiker (som exempelvis Matmissionen) för de som har det knapert, att fula och ratade råvaror hamnar i butikens kök och förvandlas till matlådor – och att även kantstött gottis får vara med plocklådorna.
En trasig godis är ju också godis.
Stefan Wettainen är prisbelönt och internationellt erkänd matfotograf, med mången fin kokbok på sitt samvete. Dessutom fattar han då och då pennan för att skriva om mat.
Bilden på Stefan till vänster är från Gastronaut nr 5 som har temat Barndom.